facebook twitter pinterest instagram youtube bloglovin

Sep 20, 2015

Where the hell is Noukah? //Var fan e Noukah?

Hey.

This must be a new record. I never meant to stop posting and blogging all together, I tried to soldier on for so long, but I reached the limit of how much I can take. I've barely touched my wacom tablets for months, and absolutely hated Photoshop, tutorials and everything else creative.

No, I haven't abandoned this blog. I know that some of you have reached out to me, asking where I've been and why I'm not posting anything. Well there's always a reason for that, and apparently I'm not a drawing machine.

Long story short, I had quite a few bumps on the road these past two years. I don' recognize myself when I say it out loud, but I think I got depressed? I went from super excited to a state where I just wanted to.. Disappear. Some days I was barely able to get to work, I called in sick and slept instead. And then new shitty things kept happening, it was extremely draining. It got really scary at some points. I had zero control over my feelings, all I could see was complete darkness. You know that feeling when you just can't grasp why you feel so empty. You just wanna lie down on the floor and scream your lungs out, wishing those feelings could go away. I admit it, I was actually a bit judgmental when it came to suicidal tendencies, but suddenly I could relate to other people having them. I could actually see why they would make such decisions... Yeah it also makes me think about Robin Williams aka Genie. It's so sad that he chose to break free, and it makes me wonder if he felt the way I did, only he may have been like that for a much longer time :(

You don't really want to feel this way, you do want to be "normal". But slowly you'll start to believe that you've got no other choice. And you try to hide those feelings, because it something "ugly". I looked for help in time, it never got this bad for me. I think it's helping actually.

To prevent a wall of text I guess I can put it this way: Lots of things has happened lately that affected me and my life. It's been very hard on me, and it sent me into this bad effing spiral. The cherry on top was that I recently lost my cat Java to HCM, only about a month ago. It tore me apart, I can't believe that he's not here anymore. So yeah I guess I'm getting hardened. He and Rosso actually helped me a lot through my darkest times, they forced me to maintain some sort of routine and not giving up completely.

I don't want to give any promises, I don't know if or when I'll start posting more regularly again. I've been feeling better lately, I'm much happier despite the loss of Java and some other stuff going on. I'm more joyful but still not very inspired to create something new. Even though I had urger to draw, my mind goes blank and I get paralyzed when I actually try to. Been worried for a long time, that maybe I just don't like drawing anymore..? I almost considered quitting all together. I guess I need more time to heal myself before I'm ready to be creative and excited over art again.

It feels like I should post more about this later on. I can imagine that it's a bit confusing for the ones who don't know me in person.

But I'm alive and I'm doing much better! I still need time though, like I mentioned before. Need to focus only on myself for a while.

Fuck you, setbacks. I won't let you break me.

And if you feel like this right now, THEN KEEP GOING and talk to someone. There's help to get and it can get better!

- Andrea





SVENSKA



/////

Hej.

Det här måste vara nåt slags rekord. Det va aldrig meningen att sluta blogga och posta, jag försökte soldata på och vara aktiv, men det sa bara stopp tillslut. Jag har knappt rört mina ritplattor här hemma på flera månader och har fullkomligt hatat Photoshop, tutorials och allt som har med kreativitet att göra.

Nej, jag har inte övergett bloggen.  Jag vet att några av er har hört av sig och undrat varför jag inte postar bilder längre. Ja, det finns ju alltid en orsak till det. Jag är ingen maskin bevisligen, som bara kan producera saker på löpande band.

Long story short, jag har haft många motgångar de senaste två åren. Jag känner inte igen mig själv när jag säger det högt, men jag tror jag blev deprimerad? Jag gick från aspepp på livet till att bara vilja.. Försvinna. Jag klarade knappt gå till jobbet vissa dagar. Jag bara sov. Och sen så dök det bara upp nya grejer hela tiden, efter varandra... Asså det var verkligen läskigt ett tag. Jag hade noll kontroll och allt jag såg var totalt mörker, det e svårt att förklara känslan. Men mest känslan av att man mådde skit och man förstod inte varför. Ville bara ligga på golvet och skrika. Jag brukade faktiskt ha lite svårt för självmordsbenägna människor, men plötsligt så hade jag full förståelse för de. Jag kunde se varför man skulle ta ett så stort beslut... Jag tänker på Robin Williams. Så ledsamt att han valde att bli fri, jag undrar om det var såhär han mådde en längre tid :(

Man vill inte egentligen, man vill må normalt. Men sakta så börjar man tro på att man inte har nåt val. Och man försöker dölja det, för de där känslorna är nånting "fult". Jag sökte hjälp innan det gick för långt för mig iaf. Jag tror det hjälpte.

Det skulle bli mycket text om jag ska sammanfatta precis allt... Men man kan väl säga att det har hänt mycket som har påverkat mitt liv och vardag, som i sin tur utlöste den där onda jävla cirkeln. Och för att toppa det med ännu mer skit så förlorade jag min katt Java i HCM för ca en månad sen. Jag gick i tusen bitar, han finns liksom inte mer. Så ja, jag börjar väl bli lite mer härdad I guess. Han och Rosso hjälpte massor när jag mådde som sämst, de tvingade mig att hålla rutiner och inte gå under helt.

Jag vågar inte lova något och jag vet inte om ja kommer kunna börja posta regelbundet riktigt än. Men jag har varit ganska glad den senaste tiden faktiskt, trots smärre motgångar. Jag har sakta återupptäckt glädjen, men inspirationen dessvärre har varit som bortblåst. Har länge oroat mig för att jag kanske helt enkelt bara har tröttnat. Men samtidigt så känns det inte så. Jag har velat teckna och skapa, men sen när jag försökt så har hjärnan slagit bakut och jag blir alldeles tom och paralyserad. Meningslösheten. Så jag vet inte, jag hoppas att jag kommer igång snart igen.

Det känns som att jag behöver ranta mer, jag kan tänka mig att just det här inlägget blev lite rörigt nu för er som inte träffar mig varje dag.

Men jag lever, och jag mår bättre. Men jag behöver repa mig helt för att orka bli sådär superinspirerad igen, jag jobbar på det varje dag. Fokuserar på MIG nu.

Fuck you motgångar, jag tänker inte låta mig knäckas.


Och om du som läser mår såhär KÄMPA och prata med någon. Det finns hjälp och det går att bli bättre!


- Andrea



13 comments:

  1. Thank you for sharing this, Andrea.

    I've been in a similar state in the past year and things got really bad, in particular, after a friend passed away. After that, most things seemed moot and utterly pointless. I've struggled with my own art, doubted the genuinity of friends and strangers and I've only just recently begun to convince myself that life is too short to care too much and be sad all the time. I know first hand that when you are in the thick of it, appreciating the beauty in the little things can be the hardest thing in the world.

    That being said, I love your work and I truly hope you find the love and passion for it that I'm sure you used to have.

    I just thought I'd share and wish you all the best,

    Max

    ReplyDelete
  2. I know it's corny to say this but, I've always tell myself this. "It’s always Darkest before the Dawn"

    *Virtual Tiger Hug* I can't imagine what it's like, But just know that there's a humble fan here
    "fan that will keep you cool ;)" who'll be your listening ear, Alright? <(丶`∀´)ノ\(`∀´ )>

    ReplyDelete
  3. Hi Andrea,

    This is Arturo. I met you at CTN xpo a few years ago. I'm sorry to hear about the slump you've been through. I'm sure it must've been pretty rough. I'm also sorry you lost your cat. I'm not a pet person so I don't know how bad that sucks but I'm pretty sure it's awful. I'm writing cause I wanted to suggest that you write/draw a short story about your cats. It can be comic book form or children's book form. I started working on a comic (that became a graphic novel) using the Kock Fighters I created. It's a pain in the ass cause it involves a lot of work but it is so worth it. What I'm saying is use your creativity to turn that heartache into a cathartic experience that will help you get through it. And once you share it, you will help more people that might be going through something like that. Your artwork was pretty great before you took your break, I'm sure what you come up with will be pretty awesome. Best of luck. Take care and God bless.

    ReplyDelete
  4. Hi - I've been a fan of your stuff a while now since discovering you on DeviantArt a few years back. You are an amazing artist and are truly talented, so please - take all the time you need and when you get back into it I hope to see more amazing stuff from you. Keep going, we've got you and we're around if you need us! :)

    ReplyDelete
  5. Thank You for sharing! I've recently been going through similar struggles and just to know that I'm not the only one makes me think that I get through this.. and maybe one day I even will be as talented as you!

    ReplyDelete
  6. You shall pass this, I know you will! I pray you will!

    ReplyDelete
  7. I think (I have found) some sort of exercise- like running or swimming is essential- it puts you back in the moment and somehow "washes your brain"
    ( I think I saw some science article where they have discovered all this lymph gland drainage in the brain-so I wouldn't be surprised if this is what actually happens)
    plus I guess because yuo've done a bit of exercise you feel a little better about yourself . Having a few good things gives you this baseline that you can't sink beyond- I think its often like swimming in the ocean- the things that make you feel good about yourself/good about life are like the sea floor- they support you so you can stand and take a rest and your head is above water-
    the problems occur when you feel theres nothing there beneath you- so if you sink theres no limit/ nothing there below to push back on and back to the surface.
    I guess the other main thing is that the dark is temporary-if you are down its easy to convince yourself that the down is forever or that things will never get better etc-
    but if you survive a few of these downs then you need to remember that they are temporary- you just need to wait out the storm.
    Also try to find a way to get back to your art that brings you peace when you are working on it- I think you must know what I mean- a quiet joy when you are drawn in to what you are working on.
    All the best and "hang in there"

    ReplyDelete
  8. I hope you'll pull through, I really enjoy your work.

    ReplyDelete
  9. There is not much I can say, but I hope you will feel better soon, a feeling of more stability in your emotions. Take your time and take care, nothing else matters.

    ReplyDelete
  10. Noukah!

    Jag trillar in på din blogg då och då för att få inspiration i mitt eget liv. Att läsa vad som hänt dig, gör att jag kan relatera till dig som person. Du är inte ensam om att ha haft det tufft, och att du öppnar dig som du har gjort är en gest av mod.

    När man är nere på botten vet man inte var man ska ta vägen. Meditation har hjälpt mig en hel del. Och att prata med andra, ibland proffessionella, men också "vanliga" människor, som gör att jag kommer närmare människor och kan kalla fler för mina vänner.

    Att åldras från 20åring till 30åring tror jag ibland kan handla om att möta hur det är att förlora. Människor, katter, hundar. Vänner. De allra bästa av vänner. För många tror jag att det kan vara så. Det är en del av livet, är någonting jag har kommit till att acceptera.

    Jag var en av dem som hade privilegiet att träffa dig på seriefestivalen i Stockholm och se dina prints. Vid nästa år hoppas jag se dig igen.

    H

    ReplyDelete
  11. Hej!
    Följt dig så många år. Du har alltid varit min inspiration. Numer målar jag knappt. Jobbar som fotograf istället.
    Att du mår som du gör, gör mig ont. Jag vet så väl vad du går igenom. Jag har varit där.
    Och för ett år sen förlorade vi två av våra katter. Det gjorde så ont.. Och gör fortfarande. Jag saknar de så det gör ont!
    Kram!

    ReplyDelete
  12. Hey, keep it up.
    You're a great inspiration.
    Don't let this sh.. affect you.
    I know how you fee (I think), but you SHOULDN'T delve deep into those feelings.

    PS: You could try going to vipassana 10 day meditation course.
    It's completely free. And they are all over the world.
    Swedish one: https://www.dhamma.org/en/schedules/schsobhana

    ReplyDelete

 photo envye.jpg
envye blogger theme